Min snälla pappa kom och körde mej till sjukgympan på morgonen -nästa gång är på fredag, om jag har tur, så kan jag kör dit själv då -hoppas!

Hemma igen, på plats i soffan, med benet högt och en känsla av att knäet kommer att svullna en del, rätt snart...

Men jag har mysigt sällskap här, där jag sitter och bloggar ikapp, allt vad jag orkar ?

Världens sötaste Ojsan.

Efter att inte ha gjort annat, i två veckor, så kan nog både jag och hundarna titulera oss som proffsvilare!

Min lilla fina... Hade så brottom att hoppa ur fåtöljen så hon ramlade i golvet med ett brak!
Jag såg inte riktigt vad som hände, men jag tror braket var hennes haka mot golvet - Aj!
Hon sa ingenting, utan såg bara lite förvånad ut, men slickade sej rätt mycket runt munnen - lite ont gjorde det allt, men inget blod.
Håller tummarna att det inte var armbågarna, för det är min största skräck tror jag!

Wega kom just in och berättade att hon tappat en tand, ute.
Den trillade ner på marken och hon hittar den inte, och tårarna är nära...

Jag och Wega går ut och tänker leta, Ojsan hänger med - hon hänger med på allt - och när vi letar, då letar hon.

Självklart hittar hon tanden i gräset, på mindre än en minut, precis hur lätt som helst!
Tusen Tack bästa Ojsan - du kan ha räddat dagen faktiskt

Här ligger vi, så nära varandra vi kan (Hela ligger i fåtöljen brevid)

Ojoj!
Jag har massor att ta igen.
Min blogg har varit nästan knäpptyst hela sommaren, men nu har jag både tid och lust att blogga ikapp, och kanske hjälper det mej att hålla kvar känslan av sommar lite till ?